Ifag har Anna och jag åkt in till kungsbacka. Anna skulle träffa Hanna en stund och äta med henne och sen skulle vi gå och titta på det som är kvar på rean. Släppte av Anna och Hanna och sen åkte jag o hämtade Amanda hos Fredrik, så gick hon och jag och fikade på Linneas. Jättemysigt förutom att Anna fick ångest innan jag och Amanda ens hade börjat.  Det blev lite fika och lite gå i affärer under tiden Anna hade ångest och bara ville att vi skulle åka hem... Jag fixade inte detta på ett bra sätt utan blev bara såå trött. Hittade inget till mej såklart. Körde alla dit dom skulle vara och åkte se´n hem. När jag får lite mer kraft (när???) ska jag ringa till Halmstad och föröska fråga lite hur deras vårdavd inom psyk fungerar. Kan det finnas nå´n avd med lite yngre patienter? Kan vi föräldrar få vara med lite i början? Så´na saker som KANSKE skulle kunna göra Anna tillräckligt trygg för att våga vara där,,, MÅSTE få någon hjälp med att hantera hennes ångest. Det enda vi har just nu är mediciner som hjälper en del och gör henne neddrogad. Eftersom hon dessutom vill dra ner på sina mediciner så funkar inte det i längden.I vilket fall är det ingen lösning. Varför kan ingen komma med nå´n lösning?? som hjälper?? Innan vi alla går under! Vi är som ett sjunkande skepp mitt ute på atlanten med bara några sim-ringar som hjälp... Jag orkar inte trampa vatten längre....

Igår började Annas utredning. Thomas körde in henne till 8.15 och sen skulle hon vara där i ca 3 tim. Efter 1 timme fick han hämta henne, hon var helt slut och hörde röster. Det vi tycker är konstigt är att när han då kommer dit sitter hon i väntrummet...ensam! Att hon skulle må dåligt är vi inte förvånade över men jag trodde inte dom skulle lämna henne ensam! Hon har i alla fall fått med sej ett gäng frågor hem. 500 st! Säger Anna i alla fall. Hon ska tillbaka om 2 veckor för innan dess finns ingen tid... På nyheterna igår sa dom att hallands landsting är bäst i landet på att hålla vårdgarantin. Gäller den inte alls inom psykiatrin?

Min dag fortsatte på samma glänsande sätt med att jag fick besked från f-kassan att jag får avslag på min sjukpenning....Intyget från vpm hade ingen effekt. Samma diagnos som jag haft sjukersättning på i 8 år har nu en ny handläggare kommit fram till att det finns ingen medicinska grund för mej att vara sjukskriven... INte ens med ett extra intyg från psyk! "det är inte farligt att ha ont" och "man får anpassa sej" är 2 bevingade uttryck från min handläggare! Nu ska vi begära överprövning och efter det kan vi också överklaga till länsrätten. Under tiden får jag bara min 25% lön.

Jag vet faktiskt inte om jag ska resa mej igen eller bara ge upp...helst skulle jag faktiskt lägga in mej på psyk men det går inte att lämna Thomas med Anna själv. Dessutom är Anna livrädd för att jag ska bryta ihop. Jag tror vi alla kan vara överesn om att Gud inte tycker om mej nå´t vidare....

Idag har varit en bra dag! Anna var ensam hemma till ca 12. kl 15 skulle jag till dr och för att hon inte skulle vara ensam då också följde hon med och var hos Johanna under tiden! Helt otroligt! Hon var där ca 1tim 45 min och hon a att det blev lite jobbigt men att det gick bra! Sedan åkte vi till kungsmässan en stund för att senare åka till ACTIC och pröva Zumba tillsammans med Ninni! Innan vi åkte från k-mässan hade hon ångest och fick 2 temesta. När vi kom fram till simhallen sa hon att detta går aldrig... Men se på fan det gjorde det!! Det blev tyvärr ingen zumba utan typ street-dance istället. I början gjorde vi några grejer som belastade hälsenan mycket, och det var ju lite dumt för hon fick jätteont, men det viktigaste tycker jag är att hon kunde vara i lokalen, hon fick inte mer ångest, utan det gick riktigt bra! Helt obeskrivligt otroligt! Nu hemma på kvällen tycker jag hon är riktigt lugn också. Kan vi nu bara låta bli att diskutera medicin och bli osams om det kanske det slutar riktigt lugn också...:) Mitt eget läkarbesök då? Jo tack det gick bra. Vi pratade om att jag tycker jag varit konstant mer eller mindre deprimerad, med undantag för en krt period , de senaste 3 åren... Hon gjorde ett litet test på mej som jag ska få besked om på torsd. Kan det ligga något bi-polärt hos mej också fast utan de maniska perioderna? Vi får se. Annas utredning börjar på torsdag!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Nu äntligen ska psykiatrin försöka ta reda på om det är något som är "fel" på Anna istället för att bara behandla symtomen.... Jämför med om man ger en patient med benbrott smärtstillande i två år och sedan tar redan på om något är brutet......! Halleluja! Nu ska jag gå och lägga mej medans jag känner mej lugn och ganska nöjd till sinnet! God natt på mej själv!!  En sak till (fast ingen kommer läsa det) Tack Ninni för att du tog med oss idag! Puss!

  Idag har Anna varit hos sin Dr. Thomas var med.Anna har sedan ett par månader en ny dr eftersom hennes gamla blev sjuk. Annas nya dr, Ellinor är bra. Efte gårdagen kändes det så desperat att vi verkligen behöver nån hjälp men Ellinor kunde förstås inte göra några underverk idag heller... Thomas tog upp att vi vill att Anna ska få komma till ett behandlingshem. Eftersom Anna inte klarar av sjukhusvården tycker vi inte det finns något alternativ. Att komma till Dr en gång i veckan räcker inte! Hon är allvarligt sjuk! Hon har mycket tankar om självmord!! Behandlingshem finns inga tankar på förrän utredningen är klar. Den börjar i och för sig på torsdag , men kanske det har blivit något fel eftersom det står i journalen att dom bara ska utreda Aspberger och det ska vara en mycket större utredning!Det är posttraumatiskt stress-syndrom, det är tvångstankar bl a. Ellinor ska kolla upp detta innan torsdag, men vi skulle inte bli så väldigt förvånade om det blivit någon miss om man säger så. Annas flyt med psykvården är inte den bästa...

Anna har i alla fall kommit fram till att terapi kanske kan vara värt att pröva. Å ena sidan säger läkaren att terapi är nödvändigt för att Anna ska bli frisk, det kommer inte hjälpa med bara mediciner. Därför har vi pratat med Anna om detta sen i somras. Mycket. MEN det finns ingen plats hos någon terapeut för tillfället! Nästa vecka ska vi få veta om vi kan få veta när det EV finns en plats. Ska man skratta eller gråta??

Det viktigaste för Annas del just nu är att hon vill sluta med medicinerna för att hon vill gå ner i vikt! Jippie!! Hon försöker gå ner i vikt men lyckas inte, och det kan ju mycket väl bero på medicinerna. Min åsikt är att vad hjälper det att vara smal om man är död? Anna har fått en besökstid hos kirurgen för att prata om en bröstförminskning. Hon är livrädd att dom ska säga att hon är tjock. Jag vet att jag är partisk men Anna är inte tjock! Hon har redan gått ner i vikt men enligt henne inte tillräckligt. Visst känns det som om det är det viktigaste på jorden när hon inte ens vill leva? När hon inte kan gå i skolan? inte gå ut ur huset själv? Inte kan sova och har ångest hur mycket som helst?OM det gör mindre ont att skära sej med ett rakblad - djupt- än ångesten ? Herregud!

Jag har i alla fall varit ensam en stund idag! Underbart! Jag gick en promenad med hundarna i skogen! PLumsa fram i snön och blev riktigt svettig! Känner mej duktig:)!

Jag har också skrivit en insändare till GP om psykvården... Gör väl ingen nytta men jag måste få ur mej lite frustration!

Sedan jag skrev förra gången (kl16 ca) har Anna haft ångest HELA tiden! Gråt ångest jag är ful jag är tjock ingen tycker om mej jag kan inte .... Hela tiden! timme ut och timme in! Man ska verkligen inte bli arg på nån som är så sjuk... vem blir arg på nån som har cancer? Ingen! men till slut blir jag galen! Galen galen galen!!! Jag orkar inte mer! Imorgon ska vi till dr. Jag råkade säga att pappa skulle följa med dit istället för mej . Då bröt hon ihop för det! Hon klarar ingenting såna här dar. vill ligga i sängen och gråta men kan inte det heller. kan inte vara ensam, när hon inte är ensam ältar hon - tjock ful äcklig ingen tycker om mej ensam dum tjock ful äcklig- allting är bara genomjävligt! Om inte dr ger oss nåt hopp imorgon tror jag att jag tar livet av nå´n! Nu har hon fått sina sömntabl och ångest dämpare så nu (halv 9) kanske det om några timmar bli något slags lugn... men först måste jag gå och lägga mej bredvid henne och hålla henne sällskap...  Välkommen till vår värld!

Idag är ingen rolig dag. Igår var bra ganska länge. Dennis var här o fotade Johannas mage (bebis om 3 v!), och då var A inne på sitt rum förstås. Lite upprörd över att jag tog hit en främmande människa - Dennis - men ganske lugn. Sen åkte Dennis, och vi fikade med Johanna o Jimmy och A var med!! Så mysigt det var ! Ungefär som en normal familj!

Efter J och J åkt hem åkte A o jag till stallet o Thomas lagade mat. (eftersom våra tre barn heter namn på A måste jag ju skriva ut dem...). Anton hjälpte till med maten och sedan åt vi middag vi 4. Anna var med då också!

Men kvällen blev jobbig! Mycket ångest och mycket tårar. Anna visade mej en klänning hon vill ha på sej om hon dör... Med långs armar som täcker hennes ärr... Hon vill inte dö ensam! Fattar ni? Jag tror inte att hon på allvar just nu tänker ta livet av sej men hur ska man kunna veta? Jag är fullständigt övertygad om att hon vill att vi ska säga till henne att det är ok att dö... hon vill ha våran tillåtelse... Jag är också helt säker på att det inte var nå´t snack för att få uppmärksamhet. HOn mår helt enkelt så dåligt! Efter många timmar och mycket medicin sov hon till slut. Och nu är vi idag...

Anna har en dålig dag och vill inte göra någonting! Inte åka till stallet inte gå till stallet och inte gå ut ur huset alls. Vi tvingar henne att gå med mej ut i trädgården. Tvingar dvs tjatar skäller tjatar igen tills hon inte kan stå emot.

Hon är med mej ute i 10 min kanske tills det skriker inne i hennes huvud. Vi går in hon får mediciner, hon dricker lite varm choklad - jag får för mej att det kan vara lugnande - och till slut kommer hon till lite lugn och sans. Hon lägger sej i min säng, med sin mp3 för att de sista rösterna ska försvinna. Och nu sover hon faktiskt. Om en timme ung ska T frågs om hon vill åka bil med honom och hämta Anton som är och åker skridskor. Det brukar vara lugnande att åka bil. Och sover hon för länge kan hon inte sova ikväll. Nu ska jag sätta mej hos T i soffan och försöka kopppla av en stund...

Jaha välkommen till mej. Fast mest skriver jag för mej själv egentligen, och därför tänker jag inte (ska försöka att inte), censurera vad jag skriver. Det kommer kanske inte vara rättvist, snällt eller allas sanning... men det kommer vara MIN sanning. Jag tror jag måste skriva... eller göra nå´t innan jag blir galen... alldeles galen...

Då börjar jag då. Mitt barn är sjuk! Riktigt riktigt sjuk! Hon har haft depressioner i flera år. Hon själv upplever det som om hon har varit sjuk sedan hon var 11 år. Och till och från upplever jag/vi nog det också så . Riktigt dålig-katastrof dålig - dålig så ni inte kan föreställa er- har hon varit sedan mitten av maj 2010.  då pratar vi depression och en överjävlig omänsklig ångest.

Jag tänker med denna sida att jag ska ha någon sorts dagbok. Jag är inte intresserad av att andra ska läsa den. Några nära vänner kanske jag talar om den för men inga andra. Jag har bara försökt hitta ett sätt att skriva dagbok utan att behöva använda penna och utan att ha med den... Men varför förklarar jag om det ändå bara är för mej själv? Inte vet jag ... jag kanske bara pratar med mej själv... jag gör ju det    ofta! Äh fan nu börjar jag! Från idag! Mer förklaringar om vem jag är o min familj kommer säkert. Men jag vill hålla det anonymt! För min dotters skull! Mitt älskade barn som jag älskar mer än livet.

Men ska man vara ärlig och skriva för sej själv kan man såra... Därför får hon inte veta... inte råka läsa...En sak kan jag säga med en gång! Det finns ingen som helst tvekan om att hon inte är sin sjukdom! dvs hon kan inte hjälpa att hon är sjuk! hon har ingen skuld i det!