Sedan jag skrev förra gången (kl16 ca) har Anna haft ångest HELA tiden! Gråt ångest jag är ful jag är tjock ingen tycker om mej jag kan inte .... Hela tiden! timme ut och timme in! Man ska verkligen inte bli arg på nån som är så sjuk... vem blir arg på nån som har cancer? Ingen! men till slut blir jag galen! Galen galen galen!!! Jag orkar inte mer! Imorgon ska vi till dr. Jag råkade säga att pappa skulle följa med dit istället för mej . Då bröt hon ihop för det! Hon klarar ingenting såna här dar. vill ligga i sängen och gråta men kan inte det heller. kan inte vara ensam, när hon inte är ensam ältar hon - tjock ful äcklig ingen tycker om mej ensam dum tjock ful äcklig- allting är bara genomjävligt! Om inte dr ger oss nåt hopp imorgon tror jag att jag tar livet av nå´n! Nu har hon fått sina sömntabl och ångest dämpare så nu (halv 9) kanske det om några timmar bli något slags lugn... men först måste jag gå och lägga mej bredvid henne och hålla henne sällskap...  Välkommen till vår värld!

Idag är ingen rolig dag. Igår var bra ganska länge. Dennis var här o fotade Johannas mage (bebis om 3 v!), och då var A inne på sitt rum förstås. Lite upprörd över att jag tog hit en främmande människa - Dennis - men ganske lugn. Sen åkte Dennis, och vi fikade med Johanna o Jimmy och A var med!! Så mysigt det var ! Ungefär som en normal familj!

Efter J och J åkt hem åkte A o jag till stallet o Thomas lagade mat. (eftersom våra tre barn heter namn på A måste jag ju skriva ut dem...). Anton hjälpte till med maten och sedan åt vi middag vi 4. Anna var med då också!

Men kvällen blev jobbig! Mycket ångest och mycket tårar. Anna visade mej en klänning hon vill ha på sej om hon dör... Med långs armar som täcker hennes ärr... Hon vill inte dö ensam! Fattar ni? Jag tror inte att hon på allvar just nu tänker ta livet av sej men hur ska man kunna veta? Jag är fullständigt övertygad om att hon vill att vi ska säga till henne att det är ok att dö... hon vill ha våran tillåtelse... Jag är också helt säker på att det inte var nå´t snack för att få uppmärksamhet. HOn mår helt enkelt så dåligt! Efter många timmar och mycket medicin sov hon till slut. Och nu är vi idag...

Anna har en dålig dag och vill inte göra någonting! Inte åka till stallet inte gå till stallet och inte gå ut ur huset alls. Vi tvingar henne att gå med mej ut i trädgården. Tvingar dvs tjatar skäller tjatar igen tills hon inte kan stå emot.

Hon är med mej ute i 10 min kanske tills det skriker inne i hennes huvud. Vi går in hon får mediciner, hon dricker lite varm choklad - jag får för mej att det kan vara lugnande - och till slut kommer hon till lite lugn och sans. Hon lägger sej i min säng, med sin mp3 för att de sista rösterna ska försvinna. Och nu sover hon faktiskt. Om en timme ung ska T frågs om hon vill åka bil med honom och hämta Anton som är och åker skridskor. Det brukar vara lugnande att åka bil. Och sover hon för länge kan hon inte sova ikväll. Nu ska jag sätta mej hos T i soffan och försöka kopppla av en stund...

Jaha välkommen till mej. Fast mest skriver jag för mej själv egentligen, och därför tänker jag inte (ska försöka att inte), censurera vad jag skriver. Det kommer kanske inte vara rättvist, snällt eller allas sanning... men det kommer vara MIN sanning. Jag tror jag måste skriva... eller göra nå´t innan jag blir galen... alldeles galen...

Då börjar jag då. Mitt barn är sjuk! Riktigt riktigt sjuk! Hon har haft depressioner i flera år. Hon själv upplever det som om hon har varit sjuk sedan hon var 11 år. Och till och från upplever jag/vi nog det också så . Riktigt dålig-katastrof dålig - dålig så ni inte kan föreställa er- har hon varit sedan mitten av maj 2010.  då pratar vi depression och en överjävlig omänsklig ångest.

Jag tänker med denna sida att jag ska ha någon sorts dagbok. Jag är inte intresserad av att andra ska läsa den. Några nära vänner kanske jag talar om den för men inga andra. Jag har bara försökt hitta ett sätt att skriva dagbok utan att behöva använda penna och utan att ha med den... Men varför förklarar jag om det ändå bara är för mej själv? Inte vet jag ... jag kanske bara pratar med mej själv... jag gör ju det    ofta! Äh fan nu börjar jag! Från idag! Mer förklaringar om vem jag är o min familj kommer säkert. Men jag vill hålla det anonymt! För min dotters skull! Mitt älskade barn som jag älskar mer än livet.

Men ska man vara ärlig och skriva för sej själv kan man såra... Därför får hon inte veta... inte råka läsa...En sak kan jag säga med en gång! Det finns ingen som helst tvekan om att hon inte är sin sjukdom! dvs hon kan inte hjälpa att hon är sjuk! hon har ingen skuld i det!