Ifag har Anna och jag åkt in till kungsbacka. Anna skulle träffa Hanna en stund och äta med henne och sen skulle vi gå och titta på det som är kvar på rean. Släppte av Anna och Hanna och sen åkte jag o hämtade Amanda hos Fredrik, så gick hon och jag och fikade på Linneas. Jättemysigt förutom att Anna fick ångest innan jag och Amanda ens hade börjat.  Det blev lite fika och lite gå i affärer under tiden Anna hade ångest och bara ville att vi skulle åka hem... Jag fixade inte detta på ett bra sätt utan blev bara såå trött. Hittade inget till mej såklart. Körde alla dit dom skulle vara och åkte se´n hem. När jag får lite mer kraft (när???) ska jag ringa till Halmstad och föröska fråga lite hur deras vårdavd inom psyk fungerar. Kan det finnas nå´n avd med lite yngre patienter? Kan vi föräldrar få vara med lite i början? Så´na saker som KANSKE skulle kunna göra Anna tillräckligt trygg för att våga vara där,,, MÅSTE få någon hjälp med att hantera hennes ångest. Det enda vi har just nu är mediciner som hjälper en del och gör henne neddrogad. Eftersom hon dessutom vill dra ner på sina mediciner så funkar inte det i längden.I vilket fall är det ingen lösning. Varför kan ingen komma med nå´n lösning?? som hjälper?? Innan vi alla går under! Vi är som ett sjunkande skepp mitt ute på atlanten med bara några sim-ringar som hjälp... Jag orkar inte trampa vatten längre....

Igår började Annas utredning. Thomas körde in henne till 8.15 och sen skulle hon vara där i ca 3 tim. Efter 1 timme fick han hämta henne, hon var helt slut och hörde röster. Det vi tycker är konstigt är att när han då kommer dit sitter hon i väntrummet...ensam! Att hon skulle må dåligt är vi inte förvånade över men jag trodde inte dom skulle lämna henne ensam! Hon har i alla fall fått med sej ett gäng frågor hem. 500 st! Säger Anna i alla fall. Hon ska tillbaka om 2 veckor för innan dess finns ingen tid... På nyheterna igår sa dom att hallands landsting är bäst i landet på att hålla vårdgarantin. Gäller den inte alls inom psykiatrin?

Min dag fortsatte på samma glänsande sätt med att jag fick besked från f-kassan att jag får avslag på min sjukpenning....Intyget från vpm hade ingen effekt. Samma diagnos som jag haft sjukersättning på i 8 år har nu en ny handläggare kommit fram till att det finns ingen medicinska grund för mej att vara sjukskriven... INte ens med ett extra intyg från psyk! "det är inte farligt att ha ont" och "man får anpassa sej" är 2 bevingade uttryck från min handläggare! Nu ska vi begära överprövning och efter det kan vi också överklaga till länsrätten. Under tiden får jag bara min 25% lön.

Jag vet faktiskt inte om jag ska resa mej igen eller bara ge upp...helst skulle jag faktiskt lägga in mej på psyk men det går inte att lämna Thomas med Anna själv. Dessutom är Anna livrädd för att jag ska bryta ihop. Jag tror vi alla kan vara överesn om att Gud inte tycker om mej nå´t vidare....